Fat Leo

Idag har jag bakat lussekatter och frallor.
Lussekatterna är mitt bidrag till lussemysknytkalaskvällen jag och några tjejer från klassen ska ha imorgon och frallorna är enbart för min egen skull..
Det är helt obeskrivbart hur stor skillnaden är på hembakt och köpt och det trevliga i sig att stå och baka. Jag gillar det, och förhoppningsvis kommer jag någon gång i framtiden bli en bra farmor/mormor

Förutom baket har min fredagskväll bestått av ostbågar, provsmak av lusskatterna och fralla, sällskapsresan snowroller och mys under filten på soffan.

Imorgon blir det hårdplugg inför tisdagens anatomitenta som blir värre än värst!

Nattinatt

Det är inte ofta jag har något för mig på helgerna. Och ännu mer sällan har jag något viktigt för mig i helgen. Denna helgen har varit ett undantag.
I fredags hade käraste Ingrid utflyttningsfest! Oerhört viktigt var det, till och med så viktigt att jag skrällde och bestämde min outfit redan dagen innan. Trots att den stressen försvann inför fredagen blev det ändå, som vanligt, stressigt precis innan jag skulle iväg.
Förväntningarna var höga, speciellt som vi skulle äta snittar, dricka fina drinkar och bara ha kul. Att vi hade den bästa playlisten världen någonsin skådat var dessutom ett faktum.
Kvällen började lugnt.. Värdinnan herself, Soff-i-propp och jag inledde med lite snittar och drinkar innan de andra kom. Sofie drack nån vodka-med-bär-och-juice aktigt medan jag och ingrid höll oss till klassiker som cuba libre och margeritas. (Det här var innan jag och Soffan tog fram bubblet och insåg att större flaskor borde ha köpts)

Folk kom, folk gick (försvann), somliga drack, somliga gjorde det inte men kul var det. Riktigt mysigt. Kvällen avslutades med random snack från panelen (vi 5 som var kvar), allihop halvliggande i sängen..

Bilder från festen kan skådas här: http://inga86.bilddagboken.se

Idag ska jag göra så mycket som att pallra mig 100m till macken och köpa tidningen. Sen ska jag ligga på soffan och bläddra igenom nyheterna, dricka kaffe och mumsa lite choklad från en paradisask!

På onsdag flyttar lilla Ingrid. Hejdåkramar till henne!

Peace man!

"Hej, jag heter Hanna och jag är rädd!"
Så skulle man kunna tänka sig att det skulle kunna låta på ett AR-möte (Anonymt Rädd).
För de som känner mig lite bättre, så har ni säkert insett att jag är rädd, för, praktiskt taget, det mesta. Det handlar inte om att jag är en mespropp som int eläser statistiken för diverse brott, olyckor osv.
Nej! Här sätter jag ner min fot! Ni har missförstått.

Till exempel:

Statistiken säger: Det är farligare att åka bil än att flyga
Jag tänker: Händer det en bilolycka har man ändå en chans. Flyger man är man körd. För några år sen led jag av extrem flygrädsla. Och då jag bodde i ett land utanför Sveriges stora gränser, kunde detta bli högst problematiskt. Jag insåg mitt problem, läste på om flygplan och diverse situationer och nu är jag lugnare även om jag är skrockfull och försöker ignorera det faktum att jag ska flyga/flyger, ända tills jag landat.

Ofta så tänker jag också, men gud, jag är 23 bast och är fortfarande rädd för att traska själv när det är mörkt. Men det är inte mörkret jag är rädd för. Det är vad som kan gömma sig i mörkret som skrämmer mig. Mörkret är ju trots allt det bästa kamouflaget, no matter what!
Och som min moster en gång sa "det är inte höjden jag är rädd för, det är djupet i höjden" Sant, sant moster! Det märks att vi är släkt. Precis som min moster är jag höjdrädd, precis som många andra är jag rädd för spindlar (mest deras otäcka ben), precis som att jag blev rädd när jag läste en av mina bloggkommentarer idag.
NEJ! lugna er nu, det var inget hot, men likväl var det ett krav på att jag ska leverera här på bloggen och jag avskyr att ha press på mig. Därför avsäger jag mig allt ansvar om att leverans och anlitar DHL istället. Dom brukar pålitligt få fram saker i tid.

Jag är inte rädd för att jag tror allt är farligt. Jag är rädd för saker för att jag är otursförföljd. Finns det något som kan hända så händer det givetvis mig. Absolut bombsäkert. Helt klart. Ingen tvekan! 

"Hej jag heter Hanna och jag är rädd för att oturen förföljer mig"

Kalla mig paranoid, this is me

Ibland försöker jag mig på att klämma fram ett klockrent ordspråk. Ni som känner mig vet att jag sällan lyckas få det rätt. Det händer, men sällan. För er som inte känner mig heter jag INTE Ulf Dantanus och jag har fortfarande svårt för det där med ordspråk.

Ett som jag dock är väldigt säker på lyder som följer: "Inget ont som inte för något gott med sig" (för visst är det så?)

I vart fall är det helt hysteriskt på högskolefronten just nu. Oorganiserat, snurriga lektioner, o låååånga pass!
Ibland, som igår, får jag känslan av att högskolan i Skövde besitter någon underlig kraft att suga musten ur mig. Igår var det till och med så illa att jag för en stund fick för mig att djävulen huserade i skolans lokaler. O då ska ni veta att jag inte ens är troende. Säger inte det ganska mycket?

Idag på fysiken kom jag helt enkelt till insikt! Gårdagens slutsats måste ha legat kvar i hypofysen/hypotenusan (ja jag vet, det ena är matte o det andra en del av hjärnan. Väl?) för jag insåg att jag måste bli en bättre människa.
Nu tänker ni säkert: "va sjutsingen dillar hon om?"

JO! Det ska jag be att få tala om. Jag måste bli en bättre människa för jag vill gärna komma till himlen (näe, jag tror fortfarande inte men visst vore det fint att få sitta på fluffiga moln som smakar sockervadd o spana ner på alla här på jorden), för om helvetet är så illa som i skolan har jag banne mig ingen lust att vara kvar där i oändlighet!
O hör sen! Punkt slut! Därmed basta!!

Ett av mina mer vardagliga nöjen är att gnälla. Har man en tråkig dag kan man, hör och häpna, gnälla på nästan vad som helst. Som idag.

Dagen började med att jag fick pallra mig upp flera timmar innan jag normalt sett vaknar, närmare bestämt 8.30, för att börja så sakteliga med att tvätta, städa och allmänt städa upp efter det krig, som någon gång mellan 01.00 och 09.00, tycks ha ägt rum i min lägenhet. Nu ska inte jag vara den som är den utan erkänna att det kan ha startat lite smått redan efter att jag hade städat senast, vilket bör varit före jul någon gång.
Jag insåg ganska snart att dagen var förstörd. Tvättande och städande har aldrig varit den starka sidan i mitt liv, även om jag har bättrat mig drastiskt sen jag fick skövde mark under fötterna. För att få avklarat vad jag glömde i stan igår begav jag mig så fort tvättandet var klart. Enbart för att så snart jag kommit utanför dörren, inse att jag hade nyckeln till torkrummet i fickan. Jag svor mellan tänderna och sprang hastigt ner med nyckeln till tvättstugan.
Är det någon mer än jag som inser att redan här, ca. 13.00, har jag mer eller mindre gett upp dagen.

Väl på väg mot Skövde centrum (jodå, skövde har tillochmed lokalbussar) kunde jag inte bestämma mig vilken väg jag skulle gå. Vart var det snökastande ungar? Vart kunde det vara minst slask? (vid denna fråga är det kanske på sin plats att nämna att mina tjockaste, varmaste, vinterstövlar har en viss förmåga att få ett badkar fyllt med vatten att verka torrt) Jag tog vägen jag sällan går vilket var ett bra val. Inte så farligt med slask men nog fullt med folk som kom att bli det som störde ig mest under dagen. HÖGERPROMENERARNA!!!! Folk som går på fel sida gångvägen stör mig väldigt sällan. Till råga på allt är jag faktiskt en av dom som ännu mindre sällan tänker på vilken sida jag går på men just idag, fick detta bli mitt gnällämne. Och det var inte bara det att dom gick och såg dumma ut på fel sida gång/cykelbanan, de hade en tendens till att antingen inte inse sitt fel eller så vägrade dom helt enkelt att förflytta sig till rätta sidan banan när andra gångare/cyklister försökte ta sig fram. Det som störde mig mest med dessa människor var förmodligen att de 5!!! jag mötte på en vägsträcka kortare än 5 promenixminuter (standardiserat fartmått för gångare) var alla över de 40! Vid en tidpunkt tänkte jag brista ut och skrika "FÖR SJUTTON GUBBAR, NI ÄR GAMLA NOG ATT INSE ATT NI GÅR PÅ FEL SIDA!! Men det gjorde jag inte.
Istället började jag småfnittra lite för mig själv när jag insåg att en tidig dag bryter ner mig lika mycket som 40 timmars arbetsvecka.

Det tog ungefär 2 sekunder efter att jag passerat som jag hade glömt tanken på jobbiga människor.
Vilket för övrigt får mig att tänka på den gången jag snällt o fint cyklade på CYKELVÄGEN i Brighton och en man som går förbi utbrister "YOU SHOULD BE ON THE ROAD YOU FUCKING TWAT!!!" Jag skrattade så jag höll på att trilla av cykeln. För det första var jag ju där jag skulle och för det andra hade han nog inte alla hästar i stallet, inte all avocadon i guacamolen osv... Ja ni vet. Kul var det iallafall.

Imorgon ska jag bege mig mot landet i väster. Landet som har soldater i Irak. Som är så bakochfram dom bara kan och vars landsmän jag inte kan beskriva bättre än med ordet "peculiar" . Jag pratar givetvis om England.

Tills dess, på återseende!