I like your....
Man pratar inte med en kvinna om hennes ålder. Och man påpekar definitivt inte en kvinnas fräknar. Iallafall inte då. Nu har jag förlikat mig med tanken att jag alltid kommer ha fräknar, och jag har nästan börjar tycka att det är lite charmigt.
Som idag, vårsolen gassar, Hanna njuter en liten stund i solen och inser en stund senare att jag definitivt kunnat vara med i en pjäs om rännstensungar eller någon annan som kanske inte har möjligheten att tvätta ansiktet på några veckor. Mitt ansikte har blivit invaderat!
Fräknar för mig betyder en sak, våren har kommit, och snart kommer sommaren!
YESSSS! (gör en segergest med högerarmen)
What happend? When did i grow up?
Jag är gammal!
See you later
Det är inte ofta jag har något för mig på helgerna. Och ännu mer sällan har jag något viktigt för mig i helgen. Denna helgen har varit ett undantag.
I fredags hade käraste Ingrid utflyttningsfest! Oerhört viktigt var det, till och med så viktigt att jag skrällde och bestämde min outfit redan dagen innan. Trots att den stressen försvann inför fredagen blev det ändå, som vanligt, stressigt precis innan jag skulle iväg.
Förväntningarna var höga, speciellt som vi skulle äta snittar, dricka fina drinkar och bara ha kul. Att vi hade den bästa playlisten världen någonsin skådat var dessutom ett faktum.
Kvällen började lugnt.. Värdinnan herself, Soff-i-propp och jag inledde med lite snittar och drinkar innan de andra kom. Sofie drack nån vodka-med-bär-och-juice aktigt medan jag och ingrid höll oss till klassiker som cuba libre och margeritas. (Det här var innan jag och Soffan tog fram bubblet och insåg att större flaskor borde ha köpts)
Folk kom, folk gick (försvann), somliga drack, somliga gjorde det inte men kul var det. Riktigt mysigt. Kvällen avslutades med random snack från panelen (vi 5 som var kvar), allihop halvliggande i sängen..
Bilder från festen kan skådas här: http://inga86.bilddagboken.se
Idag ska jag göra så mycket som att pallra mig 100m till macken och köpa tidningen. Sen ska jag ligga på soffan och bläddra igenom nyheterna, dricka kaffe och mumsa lite choklad från en paradisask!
På onsdag flyttar lilla Ingrid. Hejdåkramar till henne!
Peace man!
Bloody 'ell!
"Hej, jag heter Hanna och jag är rädd!"
Så skulle man kunna tänka sig att det skulle kunna låta på ett AR-möte (Anonymt Rädd).
För de som känner mig lite bättre, så har ni säkert insett att jag är rädd, för, praktiskt taget, det mesta. Det handlar inte om att jag är en mespropp som int eläser statistiken för diverse brott, olyckor osv.
Nej! Här sätter jag ner min fot! Ni har missförstått.
Till exempel:
Statistiken säger: Det är farligare att åka bil än att flyga
Jag tänker: Händer det en bilolycka har man ändå en chans. Flyger man är man körd. För några år sen led jag av extrem flygrädsla. Och då jag bodde i ett land utanför Sveriges stora gränser, kunde detta bli högst problematiskt. Jag insåg mitt problem, läste på om flygplan och diverse situationer och nu är jag lugnare även om jag är skrockfull och försöker ignorera det faktum att jag ska flyga/flyger, ända tills jag landat.
Ofta så tänker jag också, men gud, jag är 23 bast och är fortfarande rädd för att traska själv när det är mörkt. Men det är inte mörkret jag är rädd för. Det är vad som kan gömma sig i mörkret som skrämmer mig. Mörkret är ju trots allt det bästa kamouflaget, no matter what!
Och som min moster en gång sa "det är inte höjden jag är rädd för, det är djupet i höjden" Sant, sant moster! Det märks att vi är släkt. Precis som min moster är jag höjdrädd, precis som många andra är jag rädd för spindlar (mest deras otäcka ben), precis som att jag blev rädd när jag läste en av mina bloggkommentarer idag.
NEJ! lugna er nu, det var inget hot, men likväl var det ett krav på att jag ska leverera här på bloggen och jag avskyr att ha press på mig. Därför avsäger jag mig allt ansvar om att leverans och anlitar DHL istället. Dom brukar pålitligt få fram saker i tid.
Jag är inte rädd för att jag tror allt är farligt. Jag är rädd för saker för att jag är otursförföljd. Finns det något som kan hända så händer det givetvis mig. Absolut bombsäkert. Helt klart. Ingen tvekan!
"Hej jag heter Hanna och jag är rädd för att oturen förföljer mig"
Kalla mig paranoid, this is me
"To blog, or not to blog" -Hamlet
-Till att börja med citerar jag Hamlet (ett av Shakespears mest berömda verk om prinsen av Danmark vars far mördas av hans farbror, som sedan gifter sig med hans mor och allt Hamlet egentligen vill är, som Peter, så vackert uttryckte det, "shag his mum!") Hamlet sade något i stil med "to be or not to be" vilket jag genast tagit fasta på i mitt bortförklarande av att inte blogga. Som ni även ser i rubriken ovan har jag tolkat denna smått ålderdomliga text till något mer modernt. Något nytänkande, mer kreativt. Härmed skyller jag allt på Hamlet!
-Så till nästa bortförklaring: Jag lider av en jobbig, och smått stressande sjukdom, sengångarsyndromet. Även klassificerat på ren svenska som extrem lathet och drar mig för minsta lilla ansträngning efter det att jag faktiskt kämpat mig fri från täckets starka grepp om mornarna. Därav ORKAR jag helt enkelt inte byta websida till blogg.se från den mer trygga spionvärlden på Facebook där man kan få reda på lite allt möjligt om folk som inte har några hämningar om vad dom skriver för alla att läsa. Sammanfattning: Hamlet är lat och jag skyller allt på honom!
-Anledning numero 3! Jag har en vän, jovisst har jag det, till och med ett par stycken för er som har svårt att tro det, som heter Anna. Hon är en av landets mest omtalade kändisfotografer! (iallafall i vänskapskretsar då hon har plåtat lite alla möjliga artister under Peace & Love i somras) Spana in hennes alster på www.annawaldemarsson.com Så till sak! Hon sa iallafall i ett tidigt skede av min bloggkarriär att hon slog banne mig vad om att jag skulle tröttna innan mars. Då jag avskyr att göra en av mina bästa väninnor och partner in crime, besviken så fick jag ta tag i mig själv och säga "Hanna, nu låter du Anna tro att hon alltid har rätt annars blir det så jobbigt och gnälligt!" Då jag är en kvinna som minsann tar väl hand om de jag håller kära höll jag mitt löfte till mig själv och Anna ler nu från Stockholm, nöjd och glad. Det är alltså Hamlet som gjorde Anna så lat att jag inte bloggat.
-Så till den förmodligen viktigaste anledningen till varför jag inte bloggat och varför jag inte bloggade IGÅR då jag kände ett brinnande sug att förklara i min blogg varför jag inte bloggar.
Jag hade glömt mitt lösenord!
Jag kände pulsen öka, svetten rinna i pannan och tårna långsamt gå iväg åt olika håll.
Eller kanske inte, snarare var det såhär: jag skrev mitt lösenord. FEL! Jag provade de 511 olika lösenord jag hade kunnat tänkas välja av någon underlig känsla att "det är klart jag minns det". FEL! Jag kände ett lugn komma över mig. ÄNTLIGEN var inte jag orsaken till att utebli från att blogga. Det var helt enkelt någon annans fel. Någon gav mig ett konstigt lösenord som jag inte kunde komma ihåg och som så småningom ledde till att jag inte kunde logga in. Med andra ord: Hamlet glömde Annas lathet och Anna glömde mitt lösenord!
Återigen får ni skylla på de ovanstående för att Jag inte har bloggat, är banne mig inte mitt fel.
