Fat Leo

En gång, på en fest, i gamla goda Brighton i käraste bella bubbas hus sa en kille till mig : "I like your...." sen pekade han på något i mitt ansikte. Inte nog med att denna någon var en av de drygaste människor jag någonsin mött, han hade mage nog att påpeka mina fräknar. Ilsk som jag blir i fyllan o villan klappade jag nästan till honom. Nästan. Som tur är har jag en annan egenskap som kan göra mig sansad (läs KAN!), vilket innebar att jag gav honom den ondaste blick någon någonsin skådat ("the hardest stare Paddington could think of..." och vände på klacken och gick därifrån.
Man pratar inte med en kvinna om hennes ålder. Och man påpekar definitivt inte en kvinnas fräknar. Iallafall inte då. Nu har jag förlikat mig med tanken att jag alltid kommer ha fräknar, och jag har nästan börjar tycka att det är lite charmigt.
Som idag, vårsolen gassar, Hanna njuter en liten stund i solen och inser en stund senare att jag definitivt kunnat vara med i en pjäs om rännstensungar eller någon annan som kanske inte har möjligheten att tvätta ansiktet på några veckor. Mitt ansikte har blivit invaderat!
Fräknar för mig betyder en sak, våren har kommit, och snart kommer sommaren!

YESSSS! (gör en segergest med högerarmen)